Efter 20 år i Stockholm kände både jag och min sambo att vi inte trivdes i stressen, hetsen och myllret av människor. Jag kände en längtan efter något annat. Då vi spenderat somrarna hos min sambos föräldrar i Mariestad kände jag som, gammal östgöte, att här i Skaraborg är det ändå riktigt trevlig att vara.

Vi började leta efter fritidshus i närområdet av Mariestad. Efter att ha kikat på diverse små torp föddes tanken om att vi nog inte sökte ett fritidshus utan istället ett andra hem. Ett ställe där vi kunde bo året runt. Till saken hör att vi besökt Hova och Gullspångs kommun flera gånger då vi rest mellan Stockholm och sambons föräldrar i Mariestad. Jag kände så starkt för platsen. Det låter lite flummigt, jag vet, men jag kände att här vill jag bo.

I Hova där vi nu bor permanent fanns en sådan positiv kraft. En liten ort med så mycket liv! Här finns affärer av alla slag livsmedel, el, färg, blommor, apotek, skog & trädgård, spel och tobak, frisörer, konditori, hotell, restauranger, gym, försäkringsbolag och massor med verkstäder och serviceinrättningar. Och inte minst kulturevenemang så som teater och utställningar!

Efter några års letande via nätet hittade vi plötsligt stället vi sökte. En liten torpargård vid vägens slut mitt i skogen. Långt från stress och mänskligt stoj. Ett ställe där vår hund kan gå fritt, där vi kan ha våra katter. Och strax skaffade vi höns och gäss för självförsörjning och för att skapa liv i gårdens ladugård. Allt detta för vad handpenningen på en etta i Stockholm skulle vara.

Min försörjning får jag som teaterlärare vid Vadsbogymnasiet i Mariestad. Till och från jobbet kan jag lätt pendla med bil, buss eller tåg.